Den afrikanska kvinnan

Idag efter skolan gick jag och tittade på strumpbyxor. Jag köpte många fina, eftersom de nästan inte kostade någonting. Men det var inte strumpbyxorna som var det viktiga. När jag kom in till butiken var jag lite stressad, så där som man allt för ofta är i denna värld. Jag gick in i butiken och såg att där fanns en stor låda med strumpor och strumpbyxor på rea. Vid lådan stod en afrikansk kvinna. Hon stod och grävde och grävde. Som om det inte fanns någonting annat i världen just då. Vilket det kanske inte gjorde för henne. Till skillnad från de flesta andra man ser på henne verkade hon inte alls stressad eller upptagen. Hon levde i nuet. Det fanns sorg i hennes ögon, men hon såg lycklig ut ändå. Man såg det på henne. Hur vet jag inte. Jag gick fram och plockade förstrött bland strumporna. Jag tittade inte riktigt på allvar, men ändå stod jag kvar där. Där fanns några fina strumpbyxor. Jag tog upp ett par röda strumpbyxor när den afrikanska kvinnan tittade upp på mig. Hon log. Det vackraste leende jag sett på länge. Ett leende fullt av värme. Ett leende som syntes i ögonen. Det var inte bara ett artigt leende man ler åt någon som står och plockar i samma strumplåda. Det var ett leende man ger av kärlek. Hon väjde inte med blicken när jag log tillbaka. Ler man åt en finländare på gatan tittar de allra flesta bort. De blir generade. Men hon tittade rakt in i mina ögon utan att bry sig om något annat. Och jag tittade tillbaka. Hennes leende gjorde att jag ville stanna kvar. Jag hade egentligen redan tittat färdigt bland strumporna och skulle gå hem, men jag stannade. Tittade på samma strumpor om och om igen. Hon tittade upp på mig och log igen. Jag blev alldeles varm inombords. Varför vet jag inte. Kanske för att hon utstrålade ett konstigt lugn. Vi stod båda där, från två skilda världar, men ändå kände jag en samhörighet med henne. Plötsligt tappade hon en strumpa på golvet. Skrattande böjde hon sig efter den samtidigt som hon sade någonting obegripligt på bruten finska eller kanske något annat språk. Jag förstod ingenting, men skrattade tillbaka. Ett riktigt skratt. Inte ett artigt skratt. Hon såg ännu gladare ut. Jag tror hon förstod att jag inte förstod vad hon hade sagt. Men det gjorde ingenting. Hon förstår säkert hur det är att bo i ett land där man inte förstår språket. Hon log vidare och vi fortsatte att plocka bland strumporna. Gröna, vita, röda, gula och svarta. När jag stod där var det plötsligt någonting som hände inom mig. Jag har ingen aning vad, och heller ingen aning hur, men plötsligt hade jag ett svar på alla frågor jag funderat på länge. Plötsligt var allting självklart. Det var en konstig känsla. Jag insåg bara plötsligt en massa saker. Just efter det tittade hon på mig, nickade, och gick bort. Jag såg inte henne efter det, fast jag lite tittade efter henne. Kanske det var ett av de ögonblick Gud ger för att visa någonting. Kanske han skickade den där kvinnan just för mig. Jag vet inte. Hur skulle annars en främmande kvinna plötsligt ge svar på en massa frågor? Utan att säga någonting.
Jag kommer troligtvis aldrig att se denna kvinna igen, men jag tror jag kommer att minnas henne. De röda strumpbyxorna jag köpte får symbolisera henne. Den afrikanska kvinnan.